Hormoner och dess effekt..

Usch vad jag avskyr besvärliga hormonrubbningar, vilket jag förutsätter att det är, eftersom det inte finns någon annan motivering till mitt repulsiva beteende idag (och eventuellt igår kväll). Det känns som att jag går igenom denna fas åtminstone en gång i månaden (Jad kan intyga detta) men jag begriper inte varför jag låter det distrahera mig till denna utsträckning att jag knappt kan förmå mig till att vara glad.

Det är normalt förmodar jag -- alla möjliga beteenden verkar vara naturliga när man är kvinna, men fy satan vad fruktansvärt svårt det är att behöva stå ut med sig själv, särskilt när man infinner sig i ett självdestruktivt sinnesstånd.

Oavsett om det är hormonerna som är boven i dramat eller inte, önskar jag att mina panikångestattacker kunde upphöra. Jag vill ha förmågan att somna gott om nätterna igen. Jag har inte alltid lust att avsiktligt köra ut mig på gymmet för bli tillräckligt utmattad att jag domnar mina tankar med sömn innan mina panikångestattacker framträder.

snälla.. sluta.




Ps. jag är frisk.